2015

Norrtelje Tidning 2015-01-05

Underhållning med premiärnerver

Det var inför ett fullsatt Folkets hus som den nyskrivna musikalkomedin Good Enough premiärspelades under fredagskvällen. Med mycket humor och stänk av svärta tolkas kärlekens många nyanser.

Vi kastas in i ett bröllop. Gunilla (Rebecka Werlinder) och Lage (Henrik Stålhandske) lovar att älska varandra i nöd och lust. Men vad innebär det? Kärleken sätts på prov när vardagen och kanske inte minst när Gunillas syster Sofie (Marie Bergwall) knackar på. Föreställningen kretsar kring både den glädje och sorg som bara kärlek kan ge och ofta tar känslorna sig i uttryck genom sång.

Det är en lättsam och underhållande föreställning som manusförfattaren och låtskrivaren Marie Bergwall bjuder på. Hon spelar även rollen som Sofie och är mycket omtyckt av publiken som ger henne en applåd vid hennes första entré på scenen. Men det går inte att komma ifrån att det ligger en del nervositet i luften under premiärkvällen. Viljan och ambitionen finns där men når inte sin fulla potential.

Föreställningen som är två timmar och en kvart är uppdelad i två akter där rappheten och fyndigheten i dialogen verkligen tar fart under den andra delen. Humorn är omväxlande. Satir om samtiden blandas med en aning för många skämt som hamnar under bältet.

En stor eloge måste ges till det fyra man starka bandet bestående av Magnus Werner, Thomas Brandt, Torben Olson och Zacharias Ahlvik som levererar allt från mjuka jazzmelodier till bluestolvor med elegans. Musiken och sångnumren är navet i föreställningen och det som ger djup till berättelsen. De välskrivna låttexterna tillsammans med det varierade spektrat av musikgenrer som framförs är verkligen ett lyckopiller.

Scenrummet används på ett mycket kreativt sätt där grannen Borans (Anno Lindblad) balkong är en riktig balkong där han har utsikt och uppsikt av sina grannar. Scenografin i rosarött står i kontrast till ensemblen som går klädd i vitt med olika färger på accessoarerna för de olika karaktärerna. Detta skapar en fin och lite flippad bakgrund till den heta dialogen.

Trots att tempot i föreställningen svajar lite och skådespelarinsatserna är ojämna är Good Enough en mysig underhållning i vintermörkret.

MARIA ASKERFJORD SUNDEBY

maria.askefjordsundeby@norrteljetidning.se

2006

NT 2006-01-30

Rakt, rappt och lagom rått

Underhållande show med Marie Bergwall och Kabare Snask

Kabaré Snask: Marie 52. Hurså?

Text: Marie Bergwall Medverkande: Marie Bergwall, Ola Pettersson, Mattias Elisson, Sven Fredriksson, Thomas Brandt, Torbjörn Eklund, Torben Olsson. Gone Fishing, Norrtälje, fredagar och lördagar till och med 18/2

   En kaxig punktjej med lilaspretigt hår. En nervös småländska i tajta kläder. En överklassdam med glitter och hög svansföring. En svårmodig dalkulla som undrar om hon syns. Marie Bergwall presenterar fyra vitt skilda kvinnor i Kabare Snasks nya show Marie 52. Hurså? som hade premiär på Gone Fishing i Norrtälje i lördags. Alla fyra lika hårt skruvade och fullmatade med vassa repliker.

   Det är rappt, roligt och lagom rått när hon låter dem berätta om sig själva och hur det kan gå till att ha möhippa i Sölvesborg, vara ung i en liten by i Dalarna eller vara gift med Bengt-Conny och jobba som korkansvarig på fabriken..

   Texterna är pricksäkra och Marie Bergwall har en tajming som gör att poängerna landar på rätt ställe.

Undra på att en del av orkestermedlemmarna brister ut i gapskratt när hon beskriver

vardagslivet i Småland och halar fram prylar ur pushup-hyllan.

Det är mycket sång och musik i showen, där den duktiga orkestern, med några av Norrtäljes mesta scenmusiker, gör ett utmärkt jobb.

   I rollbytena mellan de olika karaktärerna mixar Ola Pettersson och orkestern, under ledning av Mattias Elisson, tillbakalutad pop med Marie Bergwalls egna låtar. Det är mjukt, varmt och behagligt.

   Dessutom får de fyra 52-åringarna dra varsin låt. Det blir en hel del överraskningar och oväntade infall när de släpper loss på scenen, driver med manliga rockmyter och kör protestsång.

Marie 52. Hurså? handlar om kvinnor och män, relationer och roller, med ett typgalleri som går att känna igen, mitt i det vildsinta och hårt vinklade.

   Det finns ett stänk av allvar i botten, en protest mot att klumpa ihop kvinnor över 50 i en medelåldersflock.

   Men framförallt är det uppiggande och opretentiös underhållning, en krogshow som lockar fram många skratt. Humor som innehåller en hel del grova korn, men håller sig på rätt sida om det vulgära.

   Det är kul, helt enkelt. Riktigt kul.

Margaretha Levin

2001

Norrtelje Tidning 2001-05-07

Rapp och rolig schlagerkväll

Schlagercirkusg. Kabaret Snask. Text och musik: Marie Bergwall. Medverkande: Marie Bergwall, Henrik Axelsson, Ola Pettersson, Britta Zetterström, Jonas Karlhager, Gladys del Pilar, Blossom Tainton, Ann-Charlotte Gustafsson, P-O Glaadh, Roman Kripatov, med flera

Orkester: Mattias Elisson, piano, Sven Fredriksson, gitarr, Tommy Johnson, bas, Peter Forsman, trummor, P-O Glaadh, saxofon, Torbjörn Eklund, flöjt.

Producent: Sven Fredriksson. Roslagsskolans aula

   Ta några skickliga soloartister. Lägg till en proffsig orkester och en varierad bunt schlagerlåtar. Krydda med en cirkusartist och ett par lätt utflipprade presentatörer. Då får ni Schlagercirkus, en underhållande och egensinnig melodifestival, som framfördes i Roslagsskolans aula i lördags.

   Det är schlagertider just nu, med uppladdning och förväntningar inför helgens final. Påpassligt ordnar då Kabaret Snask-gänget egen festival, med Marie Bergwalls figur Sivan som presentatör.

   Det började med att de skickade in bidrag till den svenska melodifestivalen. När inget bidrag kom med blev det istället en egen show, där samtliga låtar skrivits av Marie Bergwall.

   Den som sett Kabaret Snasks krogshower känner igen värdinnan Sivan. Hon berättar gärna om sig själv och ännu hellre om vänninan Nettan, som raggar karlar utan någon vidare finess.

   Som medhjälpare har hon hårdsminkade fjollan Axel Henriksson (Henrik Axelsson) som får kasta blickar på medverkande manliga artister och vara bollplank åt Sivans infall..

  Tillsammans presenterar de Gladys del Pilar, Blossom Tainton, Britta Zetterström och många fler artister, som framför festivalens bidrag

   Melodierna sträcker sig från jazz och blues, till latinskt och hiphop. En varierad show som bjuder på många starka insatser från både soloartisterna och orkestern. Inte minst orkestern, där Mattias Elisson, Sven Fredriksson, Tommy Johnson, Peter Forsman, P-O Glaadh och Torbjörn Eklund visar vilka skickliga musiker de är.

   Här finns vemodig jazz när Gladys del Pilar framför Vem är hon, tillsammans med Mattias Elisson på piano och Tommy Johnson på bas. Här finns vasst svängiga Ganska länge, där Blossom Tainton sjunger om kvinnan som vill gå sin egen väg.

   Britta Zetterström och Jonas Karlhager gör en mjuk ballad tillsammans och Ann-Charlotte Gustafsson får goda råd av Blossom Tainton i en charmig duett.

   Och kanske häftigast av alla bidragen: Som gråten hos ett litet barn som blir en höjdpunkt efter paus. Där bryts Gladys del Pilars varma röst mot tuffa rappare i en låt som förstärkts med dansare och John Lundin som breakar i högt tempo.

   Gemensamt för Marie Bergwalls låtar är att de handlar om kärlek, om kärlekens olika faser och ansikten. Glädje, förälskelse, svek, uppbrott och smärta skildras i text och musik. Enda undantaget är när P-O Glaadh vädrar sitt sinne på ångestpromenad, en rastlös vandring med rätt mycket humor.

   Dessutom dyker cirkusartisten Roman Kripatov upp med jonglering och balansnummer.

Blandningen av proffsigt framförda melodier och komiska mellansnack fungerar utmärkt. Dels är det roligt, dels blir showen uppfriskande opretentiös tack vare Sivan och Axel. En sorglig kärleksballad får till exempel en hårdhänt motvikt när Norge ska rösta.

   Ola Pettersson både inleder och avslutar kvällen med Jag älskar dig, den låt som kunde ha blivit ett av bidragen i den svenska uttagningen.

   Nu blev det inte så. Det blev Schlagercirkus i stället och det tackar nog publiken i den fullsatta aulan för.

   Det är en rapp och underhållande show som Kabaret Snask-gänget satt ihop, även om kvaliteten varierar en del. Marie Bergwalls musik och texter håller bra, dessutom visar hon återigen vilken komisk begåvning hon är.

   Men det är synd att det bara blev en föreställning. Den här showen är värd att spelas fler gånger.

MARGARETHA LEVIN

1998

Norrtelje Tidning 1998-10-20

Hejdlöst roligt med Kabaré Snask

Det börjar lite lugnt, som för att känna på publiken och värma upp den en smula. Men rätt snart skruvar gänget i Kabaré Snask upp humorn till milt vansinne i den krogshow som hade fullsatt premiär på Stadshotellet i lördags. Sedan är det full fart i en föreställning som lyser upp höstmörkret.

   Det är tredje gången Kabaré Snask ställer sig på krogscenen. De började på Kärleksudden för några år sen, nu är de på Stadshotellet med en fartfylld och tät kabaré, som bjuder på många gapskratt.

   I årets upplaga medverkar Marie Fürst-Bergwall, Eva Holst, Thomas Brandt, Sven Fredriksson, P-O Glaadg och Lennart Törnqvist.

   Redan i tredje numret tar ensemblen ut svängarna rejält, när Marie Fürst-Bergwall gör entré som square-dansande småländska

. Eva Holsts intervju med henne bjuder på en del överraskningar och dansarna är kanske inte vad man väntar sig.      Det är hejdlöst roligt och följs av fler nummer med samma vildsinta humor, som när ensemblen låter familjen Norén gå på restaurang och gör parodi på den berömde dramatikerns relationsdramer.

   Däremellan lägger Kabaré Snask in en hel del sång- och musiknummer, som ger tempoväxlingar och andhämtning. Kabarén är vär komponerad och de duktiga musikerna Thomas Brandt, Sven Fredriksson, P-O Glaadh och Lennart Törnqvist har en stor del i att den hålls ihop till en helhet.

   Mellan skämten finns lugnare nummer med eftertanke och mjukt allvar, som när Sven Fredriksson sjunger Ferlin eller P-O Glaadh ger sig ut på ångestpromenad i andra halvan av showen.

   Där tar humorn också ny fart, när Systrarna Järvijen (Eva Holst och Marie Fürst-Bergwall) gör omvänd striptease, eller när Thomas Brandt ger råd om hur män bör svara på kvinnors frågor.

Då hörs många igenkännande skratt från herrarna i publiken.

      Scenen med Eva Holst och Marie Fürst-Bergwall som överklassdamer har också en hel del vassa repliker.

   Med det allra roligaste sparar Snaskgänget till näst sist, när Marie Fürst-Bergwall tar plats på scenen som Siv, en lätt nedsupen egenföretagare på personalfest med sig själv. Hon får utrymme för hela sin komiska talang, när hon börjar berätta om den smått desperata väninnan Nettan. Det är helt enkelt lysande.

   Kabaré Snask har skrivit det mesta själva och lyckas hålla hög kvalitet. Visst finns en del svackor, visst är ensemblen ojämn ibland, men i stort sett är det en sevärd och proffsig föreställning. En del skämt hamnar visserligen under bältet, men det är sånt som krogpubliken både tål och uppskattar. 

   Enda minuset är att kvällen tar slut alldeles för snabbt, när Kabaré Snask kliver av scenen. Raskt börjar

restaurangpersonalen flytta undan bord för att ge plats för disco. Många i kabarépubliken hade säkert gärna suttit kvar en stund och smält både maten och föreställningen. Tyvärr blir det ett ganska abrupt slut på ett par lyckade timmer.

   Hos Kabaré Snask finns mycket gott humör och spelglädje. Allra mest imponerar Marie Fürst-Bergwall, som skrivit häften av kabarénumren och framför dem med glimten i ögat. Det känns som hon blinkar ett "Häng med här och ha kul" åt publiken när hon kliver in på scenen. Den som hänger med får vara med om två timmars sprudlande underhållning och kommer knappast att ångra sig.

MARGARETHA LEVIN

1997

Norrtelje Tidning 1997-03-10

Fräckt, käckt och nöjsamt

   På restaurang Vingården i Norrtälje ges kabarén ”Publiksuccé” av det gäng som kallar sig Snask. Hur tänker man när man döper en show till ”Publiksucce”? Är det ironi eller rent skryt? Välgrundad gissning eller from förhoppning? En uppmaning till åskådarna eller självuppfyllande profetia?

   Hur som helst är det slutsålt och man har fått sätta in extraföreställningar till denna kabaré som producerats av Bo C Bengtsson. Marie Fürst-Bergwall, Maria Hjelmborn, Bengt Annebäck, Per-Ove Glaadh och Sven Fredriksson sjunger, spelar, dansar, spexar och skämtar. Sven Fredriksson står dessutom för allt vad ljud, ljus, musikarrangemang och programmering heter. De fem kabaréartisterna gör en rapp show med stort utspel på ett väldigt litet scengolv.   

   Stämningen i restaurangen gick inte att klaga på när jag såg premiärföreställningen i fredags kväll.

   Den röda tråden i programmet är relationer, företrädesvis av äktenskaplig karaktär och företrädesvis inte helt lyckliga sådana. En sketch äger rum hos en familjerådgivare. En annan sketch utspelar sig på en institution där man får lämna in sin partner för byte om man är missnöjd. Garantitiden gäller till och med sjuårskrisen.

   Flera av sångnumren handlar om kraschade förhållanden. I en galghumoristisk sång underar till exempel den övergivna kvinnan (Maria Hjelmborn) bevekande ”Kan vi inte vara tre?”.

   Den lyckliga kärleken representeras av en medryckande Hank Williams-låt med text av Birger Hallingström,   ”Då är det kärlek på gång” sjunger Maria Hjelmborn. Och Per-Ove Glaadh och Sven Fredriksson levererar vacker stämsång till den underbara ”Barbro Viola”.

   Ska man utnämna en stjärna i showen så får det nog bli Marie Fürst-Bergwall. Hon har inte bara skrivit majoriteten av sångerna och sketcherna i programmet, hon sjunger och agerar också med en självklar utstrålning.

   Hon är lika övertygande när hon gör en hämningslöst elak (men framgångsrik!) familjeterapeut, som när hon lyckas med konststycket att samtidigt vissla och sjunga i rollen som norrländskt trubbig schlagersångerska.Marie Fürst-Bergwall är lysande också som drottning Silvia, komplett med brytning och förbindligt leende och allt, och med en vänlighet gentemot intervjuaren (Sven Fredriksson) som tar sig alltmer uppsluppna uttryck vartefter den späds på med gin. Lika rolig är hon i sången ”När jag är premenstruell”.

   Sångnumren överväger; alla i ensemblen äger musikalisk talang. Det vill säga alla utom Bengt Annebäck. I början av programmet levererar han en aggressiv tolkning av Nordmans hit ”Vandraren” som är en hissnande uppvisning i falsksång.

Efter det får han inte sjunga solo mer. Bengt Annebäcks huvudsakliga uppgift är istället att hålla små stand-up-kåserier, ”kortisar”, med bättre och sämre vitsar.

   Kabaré-formen inbjuder till såväl fräckisar som politikerskämt och drift med byråkratspråket, till glada sånger såväl som lite sorgliga. Här finns både en tjejtjusare, en transvestit och en trollkarl (fast Per-Ove Glaadh är mycket bättre på att spela saxofon än på att trolla).

   Riktigt gemytligt är det avslutande sångnumret ”Jag är så glad för att jag är nöjd”, framfört på Frälsis-manér av det till synes både glada och nöjda Snask-gänget.

Pia Cederholm

1995

Norrtelje Tidning1995-09-04

Lokal krogshow blev publiksuccé - men finessen saknas och poängerna är alltför lättköpta

Premiären för Norrtälje första lokala krogshow på Kärleksudden i lördags kväll blev en publiksuccé. Det gav applåder, visslingar och golvstamp klart besked om.

   Men så vände man sig också rent innehållsmässigt till ”mindre pryda”, vilket förstås betyder att numren textmässigt rör sig i regionerna ”under bältet”. Lättköpta poänger, med andra ord. ”Cabare Snask” håller vad namnet utlovar.

   Det blev alltså en beljublad urpremiär och det måste kännas skönt för de här glada – och duktiga, ska tilläggas – amatörerna som vågat sig på konststycket att genomföra en krogshow i Norrtälje.

   Glädjande är att det nu börjar ”våras” för olika slag av underhållning även under den mörka delen av året i Roslagens huvudstad. Hittills har sommarsäsongen varit den tid då utbudet av arrangemang stått som ”spön i backen”. Men den här framgången kommer säkert att få efterföljare.

Bakom ”Cabaré Snask” står, vilket vi berättade om i fredagens NT, läkarna Marie Fürst-Bergwall och Bengt

Annebäck, musiklärarna Sven Fredriksson och Per-Ove Glaadh, gymnastikläraren Eva Holst och en dagisfröken- den sistnämnda heter Catarina Karlström och svarar för administration, rekvisita och mycket annat som hör till. 

   På ”scenen” – i det här fallet det trånga utrymmet framför bardisken – agerar de fem artisterna. Det är något av prestation med tanke på alla snabba klädbyten som görs. Det var trångt och varmt, men det är ju så det skall vara. Närkontakten med publiken är väsentlig när det gäller en krogshow.

   För texterna har ensemblen svarat helt själva med undantag för fyra sångtexter av Birger Hallingström.

   Två och en haltimme lång, inklusive paus, är föreställningen. Det är i längsta och segaste laget, även om det är en bra blandning mellan sånger, monologer och sketcher.

Bengt Annebäck inleder som ”Brajta Benke” med en monolog som ger en vink om vad det hela kommer att handla om.

   Han återkommer under föreställningens gång med ytterligare tre monologer på ett något konstrat dalmål.Ibland snuddar han vid politiska och andra mer allvarliga ämnen, men det framstår nästan som pliktskyldigast– det gäller tydligen att hålla sig till temat.

Det är synd, politisk satir går hem även på krogen – och jag tror att Bengt Annebäck kan bättre. Nu framstår texterna som alltför oslipade. 

   Klar succé gjorde han dock med sin halsbrytande(!) solosång, ”New York, New York”.

   Som showens mest lysande artister framstår ensemblens två kvinnor. Eva Holst har jag sett och hört såväl på revyscenen som under 1700-talsveckan. Hon är talangfull, kunnig och har utstrålning.

   Eva svarar också för två av showens i mitt tycke bästa nummer, sångerna ”September”, med musik av Kurt Weil och ”Vitt och svart” till musik av Paul McCartney.

   Hon har själv svarat för texterna och den sistnämnda sången föregås också av en monolog, snärtig och eftertänksam. Monologen och sången handlar om blandkultur, om att ”leva tillsammans, det kan vi”.

   Att även mer allvarliga ämnen ”går hem” i en krogshow gav det här numret bevis för, publiken sjöng med i refrängen med sådan frenesi att Eva fick avbryta!

      Marie Fürst-Bergwall var för mig en ny, och överraskande bekantskap. Om det nu var offentlig premiär för henne – vilket jag inte är helt säker på – så begick hon den med den äran.

Här märks inte tillstymmelse till nervositet. I första avdelningen framför hon en monolog med en egen text. Flygvärdinnan Siv Flyg som är ”störträdd”. Ypperligt framförd – men tyvärr för lång.

   Hon svarar också för texten till bland annat sketchen ”På dansrestauranten”, roligt framförd tillsammans med Eva Holst och de övriga i ensemblen, men också den en aning för utdragen.

   Att ha två musiklärare – som förutom att svara för musikinslag både kan sjunga och agera – med i en föreställning av det här slaget är förstås ett stort plus. Sven Fredriksson och Per-Ove Glaadh är i aktion hela tiden – såväl med dragspel och sax, som i sång och sketcher.

   Visst är det en roande och oförarglig underhållning de svarar för, denna scenglada kvintett. Vad jag skulle önska är dock att här fanns mer av satir och finess.

   Med risk för att bli betecknad som alltför ”pryd” måste jag ändå framföra att det skulle kännas betydligt mer givande om nivån på flera av numren höjdes ovanför bältesgränsen.

   Humor innebär också förmågan att uppskatta skämt av ej alltför enkel natur!

Esse Jansson,